John började göra misstag på jobbet på grund av att han glömde saker och hade svårt att koncentrera sig. Han var rädd att han höll på att bli galen, och hans allmänläkare misstänkte att han kunde ha demens. Han skriver om vilken påverkan funktionella kognitiva symtom hade på hans liv, så väl om de saker som hjälpte honom att hantera symtomen.

När jag märkte att jag tappade minnet och gjorde nybörjarfel på jobbet blev jag orolig. Jag trodde att det var det första tecknet på att jag höll på att bli galen.

Jag hade haft bra minne och jag var van vid att hantera press (jag hade arbetat som militärsjukvårdare, brandman och palliativ sjuksköterska). Ju mer jag försökte koncentrera mig och dubbelkolla saker på jobbet, desto värre blev det. Mina misstag blev helt uppenbara för mina arbetskamrater. Min allmänläkare misstänkte att det kunde bero på demens. Jag var rädd att det sluttande plan jag var på skulle bli brantare och halare med tiden. Det skrämde mig både på ett personligt och professionellt plan.

Dessvärre fick jag anmärkningar från mina chefer för misstag med dokumentationen på jobbet och det var väldigt nära att jag hade fått sparken, om jag inte fått stöd från min vårdcentral. De remitterade mig till en specialistklinik och hjälpte mig att förhandla fram en förändring i mina arbetsuppgifter (från distriktssköterska till att arbeta på en avdelning under handledning). Trots mitt dubbelkontrollerande gjorde jag fortfarande uppenbara misstag, men utan att märka det själv. Jag fortsatte att tänka som en brandman med repknutar, “knyt knuten, kolla knuten, fortsätt vidare”. Men mina “knutar” knöts ofta fel, saknades eller knöts på fel ställe. Mitt arbetsliv var pinsamt, förnedrande och ibland var mina misstag potentiellt farliga. 

Hemma gjorde jag misstag som att gå upp för trapporna utan att komma ihåg varför jag gått upp, glömde kranar och gasen på, glömde överenskommelser trots påminnelser i mobilen och dubbelbokade träffar med folk. Det här gjorde det uppenbart för min partner och mina vänner att något inte fungerade mentalt. Datortomografi och remisser till psykiatrin tog månader, men att slutligen få en diagnos som uteslöt demens var en sådan lättnad. Det minskade på stressen eftersom jag inte längre behövde tänka “hur i hela världen ska jag klara av att förlora både mitt jobb, mitt minne och mitt självförtroende i 50-årsåldern?” 

Att få förklarat att överdriven vaksamhet försämrar snarare än förbättrar mitt minne hjälpte mest. Att ha fått insikten att acceptera åldrandet och att ha “gammelstunder” tidigare än vanligt har hjälpt mig att hantera det. 

Varför fortsätta kämpa för att dölja en uppenbar svaghet? För det mesta kan jag nu le snarare än bli bekymrad när mitt minne sviker mig. Till exempel när jag glömt saker jag skulle handla. Vissa av er kan tycka att det skulle vara mer praktiskt att sluta handla och delegera det till din familj för att undvika pinsamheter. Snälla fortsätt att handla. Bara gå två gånger med två listor (ifall du skulle tappa bort den första) och ta en hatt istället för att tappa bort ditt paraply. Fortsätt hellre att använda ditt minne och upptäck vad som fungerar för dig än att acceptera att du bara är en passagerare. Som tur är behövs inga mediciner, det är bara att lära sig att hantera och strula på. Jag har förlorat mitt jobb och en del av min stolthet, men istället fått tid att cykla längs kusten med min partner.