Det är vanligt att patienter med FNS undrar om läkaren har ställt rätt diagnos. Läs på sidan om ‘Feldiagnostik?‘ om du vill veta mer om detta.

Den här sidan om undersökningar ligger under behandlingsavsnittet, eftersom personer med FNS kan känna sig förvirrade kring vad deras undersökningar verkligen visade. Läkaren kan ha nämnt några “avvikande fynd”, och det kan vara bra att sätta detta i ett sammanhang:

1. Vitsubstansförändringar / högsignalering / “fläckar” i hjärnan / småkärlssjuka på MRT-undersökningar 

En sak som orsakar mycket förvirring är när det rapporteras om små vita prickar i mitten av hjärnan i svaret från en MRT-undersökning. De kan benämnas på olika sätt såsom högsignalerande områden, vitsubstansförändringar och småkärlssjuka. Ibland kallas de till och med “Unidentified Bright Objects” (UBO:n). 

De här vita prickarna dyker upp med ökande ålder hos friska personer. I grova drag är det OK med en prick per årtionde. Så om du är 35 år borde du ha 3 eller 4 prickar, om du är 55 kan du ha 5 eller 6. När du kommer upp i 60-årsåldern har du troligen fler än så. Det är lite som gråa hår.

Det är troligare att du har vita prickar om du är rökare eller har högt blodtryck. Det finns också spekulationer om att migrän eller depression skulle göra det vanligare.

Problemet kommer när man ska tolka de här vita prickarna hos någon som har symtom som svaghet eller domningar, vilket kan tyda på Multipel skleros (MS).

MS diagnostiseras delvis på förekomsten av vita fläckar i hjärnan (på specifika platser där det inte är vanligt med de normala, åldersrelaterade prickarna). Röntgenläkaren kan vara tydlig med att prickarna är åldersrelaterade, men också skriva ett tvetydigt utlåtande som gör det svårt att veta om undersökningen visade normala fynd eller inte.

Ibland är alla röntgenläkare överens om att en viss undersökning visar osäkra fynd. Andra gånger bedömer en röntgenläkare att en undersökning som visar vita prickar är normal medan en annan röntgenläkare är osäker. 

Ibland görs en lumbalpunktion för att se om det finns tecken på inflammation i nervsystemet. 

2. Avvikelser vid bildundersökningar av ryggen

En annan situation där förvirring kan uppstå är när en patient gjort en MRT-undersökning av ryggen.

Precis som med “vitsubstansförändringar” finns det förändringar på en MRT-undersökning av ryggen som kommer med åldern oavsett hur gammal du är.

När vi är i 40-årsåldern har i stort sett alla en viss grad av “degenerativa förändringar” i sin rygg. Studier har visat att personer med ganska uttalade förändringar ofta inte har några symtom alls.

Det är faktiskt så att de allra flesta patienter med ryggsmärta inte har någon tydlig avvikelse på MRT som kan förklara deras symtom.

Men ofta får man tillbaka ett svar efter en MRT-undersökning som innehåller termer som kan verka oroande: “degenerativa förändringar”, “spondylos”, “diskprotrusion”, “osteofyter”. De här begreppen antyder att det finns något avvikande eller någon skada i ryggen, och ändå så kan alla de här fynden, beroende på hur uttalade de är, vara helt normala för din ålder och inte orsaka symtom.

Ofta är den viktigaste frågan huruvida det finns tecken på att några nervrötter eller ryggmärgen är i kläm. Även det här kan vara svårt. Ganska ofta kan MRT hos patienter med icke-neurologiska symtom, t.ex. halsproblem, visa tecken på att ryggmärgen är i kläm, och ändå har patienten inga symtom.

Tabellen nedan är en sammanslagning av alla studier som har tittat på degenerativa ryggförändringar hos friska personer utan symtom. De här fynden är verkligen vanliga!  

Många patienter (och läkare) tror att en MRT-undersökning kommer att leda fram till en diagnos. Det är inte bara att det ofta inte stämmer, det kan också vara så att den här typen av mindre och normala fynd kan skada patienten, som får en känsla av att kroppen är skadad och onormal och att chanserna till förbättring är små.

3. Elektroencefalografi (EEG)

Patienter som får blackouter kan bli remitterade för ett EEG för att försöka hitta orsaken. EEG är en undersökning, som när den används på rätt sätt, kan vara användbar hos vissa patienter. Den har också potential att missleda.

Enkelt uttryckt så kan många patienter med epilepsi ha ett normalt EEG (om man inte har ett anfall precis när man gör undersökningen).

Många patienter med funktionella anfall (och för den delen den allmänna befolkningen) kan ha mindre förändringar på EEG som är oviktiga. I enstaka fall kan man ha tydliga avvikelser på EEG utan att ha ett anfall under undersökningen. Det betyder fortfarande inte att man har epilepsi.

Det enda säkra sättet att använda EEG för att ställa diagnosen epilepsi är om personen får ett anfall under undersökningen.

I de flesta fall är detta inte praktiskt möjligt, så epilepsi (och funktionella anfall) diagnostiseras fortfarande utifrån patientens sjukhistoria och beskrivningar från andra som sett anfallen.