Ians två brev talar för sig själva. Han skrev det andra brevet efter att ha fått en annan förklaring till sina symtom, vilket hjälpte honom att förstå dem. Han är nu tillbaka i arbete och i stort sett symtomfri.

8 september 2008

Jag tänkte att jag skulle skicka dig ett kort brev för att ge dig en uppdatering om mina framsteg sedan jag senast träffade dig. Jag vet att du intresserar dig för medicinska tillstånd liknande det jag upplevt, och eftersom jag inte har något behov av att träffa dig igen angående mitt tillstånd så tänkte jag att du kanske ville veta vilka framsteg jag gjort. Det är mycket möjligt att du vill dela det här brevet till framtida patienter som kämpar med att förstå sina symtom.

Jag är i stort sett fri från de attacker av sjukdomsångest som besvärade mig så mycket under större delen av 2007.  När jag tittar tillbaka på de senaste 18 månaderna är det nui lätt att se hur mycket jag inte hjälpte mig själv – även om jag fortfarande inte är säker på hur mycket kunde göra åt det (?). Jag förstår verkligen att mitt tillstånd blev mycket värre av min oro.

Jag lider fortfarande av daglig huvudvärk, men det går i stort sett att hantera. Symtomen har utvecklats till en lätt tryckkänsla snarare än “smärta”. Jag förstår också att detta orsakas av muskelspänning och jag kan förstärka känslan genom att “knyta” musklerna runt käken, huvudet och nacken. 

Jag tar fortfarande Citalopram (20mg) och det fortsätter att hjälpa för att förebygga ångestattacker. Jag har känt att en “panikattack” varit på gång med vad jag kallar de fysiologiska symtomen (svettningar, stickningar över allt och ibland yrsel), men jag har lyckats stoppa dem genom att intala mig själv och använda din distraktionsteknik. Lyckligtvis inträffar de mindre än en gång per månad nu, och triggern verkar vara att jag plötsligt ofrivilligt klämmer eller spänner musklerna i bakhuvudet, vilket ger dimsyn som fortfarande gör mig nervös. 

Jag vet fortfarande inte riktigt hur allt det här började, eller vad som orsakade den extrema yrseln i början. Jag vet att oron kring vad som var fel bidrog till hur uttalade symtomen blev. Trots att jag träffade två neurologspecialister innan dig, och fick försäkringar om att det inte fanns något organiskt fel, så hjälpte inte besöken för att lindra min ångest. Jag tror att det berodde på en brist på en bra förklaring till varför jag mådde som jag gjorde. Båda neurologerna förklarade vad som inte var fel med mig, men de erbjöd ingen förklaring till vad som var fel. På grund av min oro och ångest besökte jag flera allmänläkare, ofta på akuttider, för att få en förklaring när symtomen förvärrades. I efterhand kan jag se hur ohjälpsamt detta var, och att de olika läkarna spekulerade kring vad som kunde eller inte kunde orsaka mina symtom skadade mig trots att de alla menade väl.

Jag tror inte att det är en slump att jag gradvis förbättrats efter de två mötena med dig, där du kunde dela med dig av dina erfarenheter och ge en förklaring till vad det rörde sig om. Detta, tillsammans med det utmärkta stöd jag fått från min egen allmänläkare som förstärker budskapet och erbjuder kontinuerlig hjälp, har varit de viktigaste orsakerna till min förbättring. 

Jag har inte haft en enda dag borta från jobbet under 2008 (jämfört med nästan 8 månader under 2007!). Jag har nyligen börjat träna på gym två gånger i veckan, vilket är första gången på över 18 månader, och jag kommer att bli pappa för första gången om drygt en månad. Du och min egen allmänläkare har gjort stor skillnad i mitt liv.

Det känns fortfarande som att jag förbättras. Framstegen har varit långsamma – särskilt i jämförelse med hur snabbt jag blev sjuk – men det är ändå framsteg och jag kan göra saker nu, som att gå till gymmet, som jag inte hade kunnat göra för bara ett par månader sedan. Jag tror att jag kommer att tillfriskna helt med tiden.

Tack igen för din tid och hjälp. 

Vänligen,