Anna vaknade upp en morgon med tremor (skakningar) i huvudet. Hon blev ostadig på fötterna och fick svårt att gå. Lyckligtvis kunde hon hitta sätt att återfå kontrollen över sina symtom ganska snabbt.

Jag är en 43-årig kvinna som lever ett hektiskt familjeliv. Jag hade haft ett fullspäckat år, och under 2-3 månader kände jag att energin tog slut, och jag kände mig olik mitt vanliga “hyper”-jag. Jag fick huvudvärk som satt rakt över pannan. Det blev värre under 4 dagar, och när jag vaknade på den 5:e hade det spridit sig till nacken och när jag reste mig från sängen märkte jag att jag inte kunde gå ordentligt.

Inom ett par timmar sökte jag hos min allmänläkare, och då kände jag mig frånvarande och hade som ett tryck från gommen och mina käkar skakade. Sedan började mitt huvud vingla och jag skakade i överkroppen. Min gång blev sämre med en krampkänsla i nedre ryggen och stelhet i låren som gjorde att jag släpade benet.

Min sambo och jag var såklart oroliga över att jag hade fått en stroke. Jag skickades in till en utredningsavdelning där olika läkare direkt gjorde en massa undersökningar, inklusive en datortomografi som var normal. Inom ett par timmar hade de kommit fram till att de inte kunde hitta någon uppenbar orsak till mina nu ännu värre ofrivilliga rörelser i armar och ben, skakningar i överkroppen etc. Jag blev erbjuden att komma tillbaka 4 dagar senare för att träffa en neurolog för ny bedömning.

Under 2 dagar och nätter fortsatte mina symtom att vålla mig och min familj stor oro. Särskilt som mina rörelser var så onaturliga och dramatiska att se på. Men det gjorde inte ont, och det kändes skönare att följa med i rörelserna än att försöka hålla tillbaka ryckningarna.

Efter lite vila hade symtomen minskat på den 3:e dagen, det kunde gå en timme då allt var normalt och huvudvärken kunde vara borta korta stunder. På den 4:e dagen gick jag på mitt besök hos neurologen. När jag hade kommit fram till sjukhusavdelningen hade mina symtom kommit tillbaka med full kraft. Jag förstod nu att bara att gå en kort sträcka, tillsammans med min ångest, kunde få symtomen att starta.

Efter att ha gått igenom mina symtom ordentligt kom han fram till att jag hade en Funktionell Rörelserubbning. Jag var överlycklig över att ha fått en diagnos inom 4 dagar efter att det började. Han förklarade att även om det inte fanns någon organisk skada eller sjukdom, så var mina symtom väldigt mycket på riktigt. Men med tiden kunde symtomen förbättras, vilket gav mig stort hopp. Han förklarade att jag behövde fokusera på stunderna med normala rörelser, och fokusera mindre på de onormala rörelserna. Efter vidare diskussion och en broschyr att ta med hem gick jag därifrån väldigt upplyft. På väg från sjukhuset försvann mina symtom och när jag var hemma var jag helt bra igen.

Efter att ha tillbringat 4 dagar hemma och vilat, inte kört bil och handlat och alla andra saker jag tog för givet, var jag säker på att den här rörelserubbningen inte skulle få styra över mig. Efter 2 dagar kände jag mig tryggare eftersom jag inte hade några symtom, och jag kunde köra bil en kort sväng. Det visade sig vara enkelt, eftersom jag inte fokuserade på några onormala rörelser. Jag fortsatte att komma ut på korta turer under de närmsta dagarna, även om jag gick lite långsamt för att förhindra att symtomen skulle komma tillbaka.

Det gick 6 dagar utan några större symtom, bara några enstaka små huvudgungningar. Nästa dag fick jag ett bakslag men bara under några minuter, det startade av ett starkt känslopåslag när jag träffade några nära vänner.

Sedan träffade jag neurologen igen för ett uppföljande besök 11 dagar från att besvären startade, och en vecka från att jag fick diagnosen. Jag satt i väntrummet utan en antydan till ryckning eller tremor. Jag visste att jag var mindre orolig än vid mitt förra besök, och kände mig trygg med att jag skulle kunna gå på besöket utan att symtomen kom tillbaka.

Vi diskuterade min väldigt snabba och positiva utveckling. Jag är helt säker på att det var tack vare den snabba diagnosen, och sättet den förklarades för mig. Diagnosen förklarades för mig på ett sätt som gjorde att jag inte trodde att det “bara satt i huvudet”, utan jag kunde påverka tillståndet med min inställning till det. Neurologen gav mig verktyg för att börja jobba på det innan det fick tag i mig, eller min hjärna!

Jag är säker på att den positiva utvecklingen kommer att fortsätta, även om jag förväntar mig enstaka bakslag längs vägen.