En “Dropattack” är den medicinska termen för att plötsligt falla till marken utan en tydlig ”blackout”. En typisk dropattack kommer utan förvarning när man går eller står. Dropattacker kan vara otäcka att uppleva och leder ofta på skador, särskilt på knän, underarmar och ansikte.  

Det finns många anledningar till dropattacker, som blodtrycksfall och epilepsi, men ganska ofta, särskilt hos personer under 65 års ålder, visar det sig att dropattacken är ett funktionellt neurologiskt symtom. Det är ibland bäst att betrakta det som ett väldigt kort funktionellt anfall.

Innan du läser den här sidan, kolla gärna med din läkare att den här informationen är relevant för dig. Om du har fått diagnosen “idiopatiska dropattacker” eller liknande kan den här informationen vara relevant. Om dina dropattacker beror på en känd orsak som en hjärtsjukdom är den här informationen inte relevant.

Vilka är de typiska symtomen vid funktionella dropattacker? 

Mer än 90% av dropattacker inträffar av okänd anledning hos kvinnor, men män kan också drabbas. Medelåldern när besvären startar är mellan 45 och 55 år, vilket är lite äldre än vid många andra tillstånd på den här hemsidan. Men man kan drabbas i alla åldrar. 

Vid dropattacker upplever man ofta följande: 

1. “Jag bara gick och gjorde inget speciellt”. En dropattack är ett plötsligt fall till marken medan man står eller går.
2. “Det fanns ingen anledning till att det hände”. Det finns oftast ingen specifik trigger, även om vissa patienter rapporterar att de kommer oftare i vissa situationer, t.ex. högst upp i en trappa och på stökiga platser som affärer. Detta kan ha att göra med en “sensorisk överbelastning” som vissa drabbas av i sådana situationer (mer om detta nedan). 
3. “Ena stunden gick jag, och nästa låg jag på marken. Jag tror inte att jag svimmade.” Patienter med funktionella dropattacker minns normalt inte själva fallet, men är medvetna när de slår i marken (eller inom sekunder efter fallet). Detta skiljer sig från vid “mekaniska fall”, då man ofta kommer ihåg fallet (ofta i detalj). Det skiljer sig också från funktionella anfall, där det finns en riktig “blackout”.
4. “Jag kunde resa mig igen direkt”. Till skillnad från vid ett epilepsianfall eller en svimning kan man ofta resa sig igen direkt efter en dropattack. 
5. “Jag skadar mig själv hela tiden”. Det är vanligt med skador vid dropattacker.  I Frankrike har tillståndet kallats ‘maladies de genius bleus’ (de blå knänas sjukdom) eftersom patienter med dropattacker så ofta ramlar på sina knän och får blåmärken. Andra vanliga skador är hand- och handledsskador och skador i ansiktet. När någon ser en dropattack brukar det ofta beskrivas som att personen bara sjunker ihop, snarare än faller omkull (som vid en svimning). 

6. “De här fallen har gjort mig orolig för att gå ut”. Det är helt naturligt att du blir rädd för att vara ute om du har varit med om att ramla ihop helt oväntat. Det kan inte bara vara smärtsamt att falla ned oväntat, många tycker också att det är pinsamt, särskilt när andra kommer fram för att hjälpa. Som vid många andra orsaker till plötsliga attacker utvecklar många med dropattacker en rädsla för att gå ut på egen hand. Det här kan vara viktigt att ta fasta på som en del av behandlingen. 

Hur diagnostiseras Dropattacker?

Dropattacker är egentligen väldigt karakteristiska. Om någon har alla delarna som beskrivs ovan är det i själva verket väldigt osannolikt att det skulle finnas en annan orsak såsom epilepsi eller en hjärtsjukdom.

Hos äldre kan dropattacker hända på grund av ett plötsligt blodtrycksfall. Läkare använder ibland termerna synkope, vasovagal synkope eller sinus caroticus-syndrom för att beskriva olika typer av svimningar som orsakas av lågt blodtryck. 

Du kan bli undersökt med ett vanligt EKG och troligen en längre EKG-registrering (24 timmar eller längre) för att man ska försöka fånga en attack. Om du inte har någon annan typ av epilepsianfall är det extremt ovanligt att isolerade dropattacker beror på epilepsi.

Ibland kommer dropattacker av instabilitet i knän eller höfter, eller för att man snubblar ofta, men i de flesta sådana fall MINNS man fallet, ofta med ett minne av att allt hände i slow motion. 

Kommer jag att skada mig allvarligt?

Skador är ett vanligt inslag vid dropattacker. Dessa kan vara så illa som brutna ben eller skadade tänder, men mer allvarliga eller livshotande skador ses inte ens hos personer som har många attacker per dag. Detta skiljer sig från epilepsi och till och med svimningar, där allvarliga skador tyvärr inträffar. Det har att göra med att dropattacker inte hänger ihop med en total medvetslöshet där kroppen är helt oskyddad. Det hjälper att tänka på det mer som en förlust av MEDVETENHET, där kroppen fortfarande är delvis skyddad. Detta förklarar varför personer med dropattacker tenderar att sjunka ihop snarare än faller omkull, och ibland (men inte alltid) lyckas undvika möbler och andra saker att slå sig mot när de faller. 

Vad orsakar dropattacker?

För allmän information om hur och varför funktionella symtom uppstår, titta på de sidorna på hemsidan. 

Det finns fortfarande mycket vi inte förstår om dropattacker. Hos vissa är de verkligen “kryptogena” (d.v.s. läkarna har faktiskt ingen aning om varför de uppstår, och det finns heller inga tydliga belägg för att de är funktionella, heller). 

Men hos andra är det möjligt att se ett mönster som passar väl in i de man ser vid andra funktionella tillstånd. Några belägg för detta är: 

• Vissa patienter med funktionella anfall kan utveckla dropattacker när de är på väg att bli bättre, och ibland utvecklas dropattacker till funktionella anfall. Läs Marys berättelse på den här hemsidan för att se ett exempel på detta.

• Vissa patienter med funktionell svaghet har dropattacker som triggas av att deras svaga ben plötsligt “viker sig”.  Även om detta ofta beskrivs som att man faller, så är det ofta så att man känner en lätt svaghet och plötsligt märker man att man är på marken och har ramlat. Det är mer av en dropattack. 

• Många med dropattacker känner sig konstiga när de återhämtar sig. Ibland är det en “frånvarande”, “Där men ändå inte”-känsla som kallas dissociation (se sidan för mer information). Hos vissa är detta en ledtråd till att dissociation är det som orsakar dropattacken från början. 

• Vissa med dropattacker får dem bara när de är utomhus. Om attackerna skulle bero på ett hjärtfel eller epilepsi skulle de inträffa slumpmässigt.

• Att använda en “funktionell” modell för dropattacker kan också leda till framgångsrik behandling för vissa patienter, även om dropattacker vanligtvis är svårt att behandla. 

Här är ett exempel på en händelsekedja som kan leda fram till funktionella dropattacker: 

1. Personen råkar ut för en enkel snubbling, ett fall eller en svimning – men blir rädd eller chockad, vilket skapar en vaksamhet för att ramla i framtiden. 
2. En slumpmässig dissociationsattack när man står eller går, eller en attack som triggas av en lätt svimningskänsla leder till att man faller en gång till, denna gång en funktionell dropattack – och detta leder till ännu mer rädsla. 
3. Personens kropp och nervsystem är nu “primat” i neurovetenskapliga termer till att falla utan trigger. Varje kommande fall personen råkar ut för tenderar att förstärka den “vana” deras nervsystem har hamnat i, typiskt nu utan trigger. Precis som vid alla andra funktionella symtom och störningar är dropattacker genuina och orsakas inte av att personen faller med flit.
4. Personer med dropattacker utvecklar såklart en rädsla för att falla igen, vilket i sin tur verkar göra risken större. Det är inte så att personen är rädd för att falla hela tiden, men oro för att falla och vilka konsekvenser det skulle kunna ge verkar öka risken för att det ska hända, åtminstone hos vissa.
5. Vissa som har dropattacker berättar att de kan ha dagar då de känner på sig att det är större risk att de kan ramla, de vet bara inte när. Att ramla är hemskt, men efteråt känner de att det är mindre risk för att de ska ramla igen under den dagen eller veckan.  

Vad är behandlingen?

Att förstå diagnosen

Som för alla funktionella symtom, är förståelse för grunden till diagnosen ett viktigt första steg. Det är tufft nog att ha funktionella dropattacker utan att också behöva oro sig över att kanske ha epilepsi eller ett hjärtfel. Att oroa sig kring detta gör troligen att de funktionella dropattackerna blir värre. 

Att förstå att dropattacker är ett väldigt karakteristiskt kliniskt tillstånd, som en erfaren läkare omedelbart kan känna igen, och att faktiskt nästan ingenting inom läkarvetenskapen påminner om dem, kan vara en bra start.

Försök att upptäcka varningssymtom

De flesta med dropattacker har inga varningssymtom, eller så hade de bara det vid de allra första tillfällena. Ibland kan patienter lära sig att känna igen varningssymtom, antingen på dissociation eller symtom som tyder på att kroppen är på väg att gå in i larmberedskap som palpitationer (hårda hjärtslag) eller att bli varm. Om du får ett varningssymtom, och även om det bara håller i sig i några sekunder, så kan du lära dig att förlänga det genom att använda distraktionstekniker. Det är samma slags behandlingsrekommendationer som ges till patienter med funktionella anfall.

Finns det särskilda situationer där dropattacker kommer? 

En minoritet av patienterna beskriver att de bara får dropattacker när de är utomhus, precis som personer med panikattacker har en tendens att få attacker bara när de är borta från tryggheten i sitt eget hem. 

Om du inte har några varningssymtom

Som vid funktionella anfall, kan det vara så att man själv inte märker några varningssymtom, medan omgivningen, som vänner och familj, ibland märker en förändring precis innan. Det kan vara att “bli tyst” eller att ‘se frånvarande ut’, att man har en glasartad blick eller som att man inte “är där”.  Om dina vänner eller din familj kan upptäcka de här dissociativa symtomen, be dem berätta det för dig eftersom det kan hjälpa dig att känna igen den känslan av dissociation som du behöver lära känna.

Det kan låta lite konstigt, men i vissa fall verkar det som att när man dissocierar så dissocierar man också bort från känslan av att vara frånvarande. Då behöver man hjälp att lära sig att känna igen den känslan.

När inget av det här passar in

Hos majoriteten av patienter med dropattacker kommer det inga varningssymtom, och man kan inte hitta dem även om man letar väldigt noga. Attackerna kommer varsomhelst inklusive i hemmet, och det kan kännas som att det är svårt att hitta en “ingång” för behandling. Så här är det ofta även om patienten fullt ut accepterar och förstår sin diagnos. Då bör man överväga behandling med följande: 

Medicinering

Vissa av läkemedlen som beskrivs på sidan om behandling – medicinering kan vara värda att prova. Det gäller t.ex. mediciner som Amitryptilin och Klomipramin. De används ibland för att behandla en annan slags fall som heter Kataplexi, och det finns enstaka rapporter om bra resultat. 

Samtalsbehandling

Om dina dropattacker har tagit över ditt liv kan du bli fast i en ond cirkel där den konstanta oron över när nästa attack ska komma och vilken skada du kan få faktiskt förvärrar problemet och får det att fortsätta. Att prata öppet om detta med en läkare eller psykolog kan ibland vara hjälpsamt. En psykolog kan använda sig av en approach som liknar den som används vid panikattacker, även om tillstånden är olika varandra. Det kan innebära att börja göra saker som att gradvis experimentera med att gå ut på egen hand eller att lära dig att bli av med skamkänslor och acceptera att ta emot hjälp om du faller ute bland folk. Det kan också handla om att gå igenom dina rädslor för att skada dig allvarligt för att undersöka om tankarna är realistiska.

Även efter att ha provat de här sakerna har vissa patienter med dropattacker kvar sina problem. Det kan vara så att vi inte förstått allting kring dropattacker ännu. Eller så kan det hos vissa ha blivit en så inrotad vana att det helt enkelt är för svårt att förändra den. 

I den situationen behöver du förståelse från familj, vänner och sjukvården för att kunna leva med problemet så bra som möjligt. Prata med människor om hur du vill att de ska agera när du får en attack. Många kan klara av att arbeta och ha ett socialt liv trots att man ofta får attacker.

Hur är det med bilkörning?

I Sverige kan dropattacker i vissa fall vara ett hinder för att köra bil, och det är en viktig sak att ta upp med din läkare. Du kan hitta mer information om regler för bilkörning vid sjukdom på Transportstyrelsens hemsida