FNS är ett problem med “mjukvaran” i hjärnan. Röntgenundersökningar är oftast normala. När personer med FNS får höra detta undrar de ofta om läkaren menar att de “inbillar sig”. Det enkla svaret är “Nej – det gör du inte”.
FNS beror på ett problem med hjärnan på en nivå som man INTE KAN kontrollera – precis som Migrän. DET HÄNDER PÅ RIKTIGT.
Ett av de stora problem som patienter med funktionella eller dissociativa symtom upplever är en känsla av att inte bli trodd. Det beror delvis på att många läkare inte är särskilt välutbildade kring funktionella tillstånd inklusive FNS, och det är bara under de senaste åren som man börjat forska om tillstånden ordentligt.
Viss sjukvårdspersonal tror inte på patienter med de här symtomen. Det är verkligen upprörande och oacceptabelt när det förekommer. Andra tror verkligen på att det är ett problem och är angelägna om att hjälpa till precis på samma sätt som om du hade Multipel skleros eller någon annan neurologisk sjukdom.
Så om det är ett riktigt tillstånd men det inte går att se, vad är det?
FNS handlar om att de delar av hjärnan som hanterar rörelse eller känsel inte fungerar riktigt på det sätt du vill, särskilt när du försöker få det att fungera. De här delarna i hjärnan fungerar i regel bättre när rörelsen eller känseln sker “automatiskt”, men det är lättare sagt än gjort.
Att greppa det här kan ta tid. Du har inte en strukturell sjukdom i hjärnan, utan du har en störning av funktionerna i hjärnan.
Följande punkter kan hjälpa dig.
Svaret på den här frågan är tveklöst (och tyvärr) ja, men det verkar vara ovanligt. På senare år har flera fall av förmånsbedrägerier blivit uppmärksammade.
Till exempel filmades en man när han spelade fotboll fast han sagt att han satt i rullstol. En annan filmades när han lyfte tunga saker fast han sagt att han inte kunde lyfta någonting. I ytterligare ett annat fall var det en man som sökte ersättning för att han blivit blind, men åkte fast för fortkörning på en motorväg.
När patienter som simulerar på det här sättet blir undersökta kan de ha några av de positiva tecken som patienter med funktionella symtom har, men det finns viktiga skillnader.
De brukar ha väldigt motsägelsefulla sjukdomshistorier (eftersom de hittar på dem också). De har inte samma typ av sjukdomsberättelse som patienter som upplever symtom på riktigt, och det kan finnas juridiska ärenden eller någon annan uppenbar ekonomisk anledning till symtomen. (Detta betyder inte att alla som har pågående juridiska ärenden hittar på sina symtom)
Det finns också personer som hittar på symtom för att bli intagna på sjukhus eller bli opererade. Det kallas patomimi eller “factitia”, och den allmänna uppfattningen är att detta också är ovanligt. Det kan bäst förstås som ett beteende som liknar avsiktligt självskadebeteende.
Det finns alltså personer som hittar på symtom, och det kan vara svårt att upptäcka. Vissa läkare (och ibland patienter) gör det allvarliga misstaget att tro att de flesta patienter med funktionella symtom “hittar på” eller “fejkar”.
Vissa patienter med FNS märker att deras symtom kommer och går på ett märkligt sätt. Det kan få vissa patienter själva att fråga sig om “de framkallar det”. Det här är en vanlig upplevelse, och det betyder inte att du gör det medvetet.
Om du har sökt dig till den här hemsidan för självhjälp så är det här en väldigt viktig sak att få ordning på. Patienter vill begripligt nog inte ha en diagnos som kan förväxlas med simulering. Vi har redan förklarat hur ovanligt simulering är, men ändå kan en del sjukvårdspersonal känna sig osäkra kring patienter med funktionella tillstånd och ha en dålig attityd till dina symtom.
Det är vanligare att sjukvårdspersonal faktiskt har en positiv attityd till dina symtom, men har svårt att förmedla det. Patienter kan känna sig kränkta trots att sjukvårdspersonalen tror på symtomen och försöker hjälpa.
Funktionella och dissociativa neurologiska symtom har haft många olika namn under åren.
Många av dessa benämningar är “psykiatriska” och är baserade på iden om att symtomen “bara sitter i ditt huvud”. Psykologiska faktorer är ofta viktiga att ta hänsyn till när det handlar om funktionella och dissociativa neurologiska symtom, men symtomen i sig är inte “bara inbillning”. De flesta experter tror att dessa symtom finns i gränssnittet mellan hjärnan och sinnena, mellan neurologi och psykiatri,och därför är det svårt när folk (och patienter) undrar om “det är neurologiskt eller psykologiskt?”. Bevisen tyder på att det är både och, och att denna fråga faktiskt inte riktigt är relevant med tanke på vad vi vet om hur rörelse- och känslomässiga banor fungerar i hjärnan.
Denna lista är ingen upplyftande läsning, men det kan vara bra att känna till de olika begreppen.
Patienter med FNS har sällan haft någon större glädje av läkarbesök under det senaste århundradet. Traditionellt ansåg neurologer att deras roll var att ställa diagnos på patienten och sedan remittera till psykiater för behandling.
Många neurologer har genom åren haft ett negativt synsätt på den här typen av problem. Det finns en tendens bland vissa neurologer att betrakta symtomen med misstänksamhet. Andra neurologer känner medlidande med patienten, men anser sig inte ha färdigheter för att hantera problemet. Vissa neurologer drar ogrundade slutsatser kring psykiatriska problem eller barndomstrauman som inte hjälper alls. Patienter snappar ofta upp detta vilket kan leda till att de har svårt att tro på den diagnos neurologen har ställt. De senaste 20 åren ser vi att det blivit en stor förändring i positiv riktning kring FNS. Dagens nya neurologer är inte beredda att bete sig på samma sätt mot FNS-patienter och många är nu intresserade av att göra mycket mer.
De flesta psykiatrer, såvida de inte har ett nära samarbete med neurologer, känner också en osäkerhet kring handläggning av FNS. De undrar ofta ifall man har missat en neurologisk sjukdom i utredningen. Vi beskriver på en annan del av hemsidan hur psykologer och psykiatrer kan vara till hjälp vid dessa tillstånd, även när det inte finns någon depression eller ångest med i bilden. En konsultationspsykiater har en fördjupad utbildning inom området och vanligen en större förståelse för dessa tillstånd.
Patienter som remitteras till psykiater för funktionella symptom, känner ofta att läkaren som skrev remissen menar att symtomen är ”enbart psykiska”. Det är lätt att förstå att patienten då kan gå i försvarsställning i samtalet med psykiatern, och att besöket inte hjälper patienten.
Som en konsekvens av alla de här sakerna märker patienter med FNS ofta att de hamnar ”mellan stolarna” inom vården.
För hundra år sedan betraktade neurologer och psykiatrar dessa symtom främst som ett problem med nervsystemets funktion. Även om psykologiska faktorer kunde vara viktiga, så kunde de även saknas och de var inte den enda viktiga faktorn.
Neurologer var intresserade av diagnostik och behandling av problemen, och det gavs ut böcker om ”funktionella nervstörningar” med många förnuftiga idéer. Trenden börjar nu åter röra sig i denna riktning.
Enligt oss skulle många svårigheter på det här området kunna lösas om vårdpersonal var bättre utbildad kring diagnostik och handläggning av de här tillstånden.
Vi kommer att omdirigera dig till University of Edinburghs donationssida, vilket gör det möjligt att donera på ett säkert sätt. Donationerna används för att hålla igång den här hemsidan och till forskning om FNS.