Helen led av anfall under två år innan saker började ordna upp sig för henne.

Jag hade funktionella anfall i ungefär 2 år innan jag fick en diagnos. När det var som värst hade jag anfall 5-6 gånger per månad.

Jag kunde hålla på med vardagliga saker och plötsligt få en black out. Ibland tappade jag medvetandet helt och hållet och andra gånger blev jag halvt medvetslös och kunde höra folk runtomkring men inte svara eller röra mig. 

När jag vaknade till brukade jag känna mig svag, utmattad, yr och förvirrad i flera timmar, och ofta mådde jag dåligt under några dagar efter ett anfall.

Varenda läkare jag sökte sade att jag hade svimmat, att jag kanske inte hade ätit ordentligt eller att jag kanske hade överdrivit min träning, eftersom jag alltid varit väldigt aktiv. Jag visste att det inte var svimning, för jag kunde vara borta i 10 minuter och ibland längre, och det tog alldeles för lång tid att återhämta sig. Jag visste att jag åt bra, och jag hade försökt minska på träningen men bara märkt att anfallen ökade!

Jag drog mig tillbaka ganska mycket, jag kunde fortfarande träffa folk när jag tränade men jag var alltid nervös över att jag skulle få en black out och kände mig alltid på spänn. Jag skämdes över mina anfall och kände mig skyldig när folk var tvungna att avbryta det de höll på med för att ta hand om mig. Jag studerade första året på universitetet och bodde borta från min familj tillsammans med andra studenter, jag kunde inte begära att de som var lika unga som jag skulle ta hand om mig och jag visste att min familj var hemskt orolig för mig.

Jag blev arg på läkare som fortsatte att säga att de inte kunde göra något för mig. Jag förstod att jag inte kunde fortsätta att få de här black outerna, för de var inte bara ett problem för mig utan för de runtomkring mig och för min familj. Stressen av att oroa mig för alla de här sakerna samtidigt som jag försökte leva som vanligt gjorde att anfallen kom oftare och oftare, vilket i sin tur gjorde mig mer stressad, så det blev en ond cirkel.

När jag slutligen blev remitterad och fick rätt diagnos lyftes en massa stress och oro bort från mig. Jag behövde inte längre oroa mig för att det var något allvarligt som låg bakom mina anfall, och jag visste att man åtminstone kunde lära sig att hantera dem. Det här gjorde mig mycket mindre stressad, vilket nästan på en gång hade effekt på mina anfall och mitt allmänna mående. Mina anfall kom allt mer sällan eftersom jag var mindre orolig, och eftersom jag förstod vad som kunde ligga bakom började jag hitta triggers som jag ganska enkelt kunde undvika. Jag kunde berätta för min familj och mina vänner att det inte var någon fara, jag utvecklade strategier och när jag blev tryggare blev jag också med social och mindre nervös. 

Nu har jag inte haft något anfall på 4-5 månader, och jag tänker inte särskilt ofta på dem. Jag vet att jag fortfarande kan få anfall, men jag är inte längre rädd för dem och jag vet att det helt enkelt är ett problem som jag kommer att kunna hantera.  Bara det att jag litar på att diagnosen är rätt och att jag har bestämt mig för att det inte ska få hindra mig från att göra saker jag tycker om hjälper. 

Jag har också förstått att jag behöver vila när jag är för mentalt trött för att koncentrera mig effektivt. Om jag börjar känna mig frånvarande eller förvirrad håller jag mig lugn. Jag tänker inte att jag kanske kommer att få ett anfall. Jag bara koncentrerar mig helt på det jag precis håller på med, eller hittar något att koncentrera mig hårt på, även om det bara är att titta på något eller att läsa.